-

När jag promenerade hem från tennisen idag kände jag hur värmen smög sig på och jag tog av mig jackan, så jag bara gick runt i jeans och fleecis. Och när jag tittade på solen och himlen så kände jag... hur tacksam jag borde vara. Vilken tur jag har. Vilken tur jag har att jag lever, att jag andas. Att jag kan gå runt utomhus i Sverige i en bra miljö och bara vara. Att jag kan gå. Att jag kan röra mig. Att jag är fri. Och jag kände mig så bra.

Ibland måste man uppskatta de små sakerna i livet, de där grejerna som kan lyfta upp en från att känna sig nedstämd till glad. De där grejerna som kan få en att inte vilja vara någon annan, att  känna sig bra som den man är och inte behöva ha den där känslan av att sakna något.

För det är inte alltid man ser det. Ibland ser man bara vad man inte har. Man ser svart, man ser bara vad alla andra har och man kommer in i en ond cirkel som man inte kan ta sig ur.

Och när jag gick där, hem från tennisen med solen gassande så kände jag inte något sådant där alls. Bara lycka över att jag lever, att jag finns, att det finns människor i världen som jag älskar och som älskar mig.

Jag lärde mig något.